Moskvafreden 1940 och den finska säkerhetspolitiken 2016
Idag firar Finland den 76 årsdagen till minnet av Vinterkrigets slut. Den 13 mars 1940, efter 105 ärans dagar, var Finlands utslitna, men ännu obesegrade krigsmakt, i ett desperat läge och för att behålla republikens självständighet böjde sig statsledningen till de hårda villkoren som ställdes av Sovjetunionen i Moskvafreden.
På denna dag, för 76 år sedan gav överbefälhavaren Mannerheim sin dagorder nr. 34.
Efter 3 månaders krig stå vi fortfarande så gott som ensamma.
Tillsammans med utrikesminister Väinö Tanners tal från samma dag ger de en bra inblick i det varför vi finländare inte litar på främmande hjälp utan vill ”stå här på egen botn.” Det handlar inte om den för vår strid avgörande hjälp vi fick, utan det handlar om den hjälp vi på grund av svensk neutralitet nekades, när vi var i ett till synes hopplöst läge, men hoppet levde kvar i våra hjärtan och på ändan av våra bajonetter.
Jag hoppas att dessa två ljudklipp från vår historia, som känns skrämmande aktuella igen idag, kan bidra till förståelse för varför vi finländare ofta är fördomsfulla och skygga till kollektiv säkerhet som baserar sig på samarbete och solidaritet.
Från utrikesminister Tanners tal rekommenderas i synnerhet ljudklippet 7:12–11:46. Klicka på bilden nedan för att komma till Yles sida ”Moskvafreden 1940” var samtliga ljudklipp finns att spela upp.
Överbefälhavarens dagorder som ljudfil och text. Feta stilen mitt i texten min egen.
Överbefälhavarens dagorder nr. 34
Soldater av Finlands ärorika armé.
Fred har slutits mellan vårt land och Sovjetryssland, en hård fred som till Sovjet utlämnat så gott som varje slagfält på vilket ni gjutit ert blod för allt vad vi skatta dyrt och heligt.
Ni ville ej kriget. Ni älskade freden, arbetet och framåtskridandet. Men kampen blev er påtvingad och i den har ni uträttat storverk som för sekler framåt skola stråla på hävdens blad.
Mer än 15.000 av er som drogo ut komma ej att återse hemmet, och huru många äro ej de som för alltid förlorat sin arbetsförmåga. Men ni ha även utdelat hårda slag och om ett par hundratusental av edra fiender nu ligga under den frusna drivan eller med brusten blick stirra mot vår stjärnhimmel, så var felet därtill icke ert. Ni hatade dem ej. Ni ville dem intet ont. Ni följde endast krigets hårda lag: att döda eller dö.
Soldater! Jag har kämpat på många slagfält, men jag har ännu ej sett er like som krigsmän. Jag är stolt över er som om ni vore mina egna barn, lika stolt över mannen från tundrorna i norr som över sönerna från Österbottens vida slätter, Karelens skogar, Savolaks leende bygder, Tavastlands och Satakundas rika gårdar, Nylands och det egentliga Finlands björkomsusade hagar. Jag är lika stolt över fabriksarbetaren och den fattiga stugans son som över rikemannens insatser av liv och lem.
Jag tackar eder alla, officerare, underbefäl och manskap. Men jag vill särskilt framhålla reservofficerarnas mod, deras pliktuppfyllelse och den skicklighet med vilken de skött ett yrke som egentligen ej var deras. Också har deras offer procentuellt utgjort krigets största. Men det har givits med glädje och aldrig svikande pliktkänsla.
Jag tackar officerarna i staberna för skicklighet och outtröttligt arbete och sist tackar jag mina närmaste medarbetare, generalstabschefen och generalkvartermästaren, armébefälhavare samt kår- och divisionschefer, som i många fall gjort det omöjliga möjligt.
Jag tackar Finlands armé med alla dess vapenslag som i ädel tävlan utfört så vackra bragder från krigets första dag, för den djärvhet med vilken de gått till anfall mot en mångfalt överlägsen, med delvis okända vapen väpnad fiende och för den seghet med vilken de hakat sig fast vid varje bit av fosterjorden. Förstörandet av mer än 1.500 ryska tanks och över 700 flygmaskiner talar om hjältedåd som ofta utförts av ensamma män.
Med glädje och stolthet tänker jag på Finlands lottor och deras insats i kriget – deras offervilja och oförtrutna arbete på olika områden, vilket frigjort tusentals män till stridslinjerna. De ha med sin upphöjda anda sporrat och stött armén, vars tacksamhet och uppskattning de till fullo förvärvat.
En hederspost ha de tusentals arbetare beklätt vilka under krigets bittra tid troget och ofta som frivilliga under flyganfall stått vid sina maskiner, förfärdigande materiel för arméns behov, samt de vilka oförtrutet under fiendens eld arbetat vid befästningsarbeten. Jag tackar eder alla å fosterlandets vägnar.
Trots allt mod och all offervillighet har regeringen nödgats göra fred på hårda villkor, vilket dock har sin förklaring: Vår armé var liten, reserver och kadrer otillräckliga. Vi voro ej rustade för ett krig med en stormakt. Medan våra tappra soldater försvarade våra gränser gällde det att med övermänskliga ansträngningar anskaffa det som brast, att bygga upp de försvarslinjer som ej funnos, att söka den hjälp som ej kom. Det gällde att skaffa vapen och utrustning och det i en tid då vårt land med febril iver rustade sig mot den storm som nu sveper över världen. Edra bragder ha väckt beundran ut över världen. Men efter 3 månaders krig stå vi fortfarande så gott som ensamma. Vi ha ej lyckats få annan utländsk hjälp än två med artilleri och flyg förstärkta bataljoner till vår front, medan våra egna, i kamp dag och natt, utan möjlighet till avlösning fått taga emot ständigt nya fiendeformationers angrepp till långt över den fysiska och psykiska bristningsgränsen.
När en gång detta krigs historia skrives skall världen se vilka bragder ni utfört!
Utan den generösa hjälpen i vapen och utrustning Sverige och västmakterna givit oss hade så långt motstånd som vårt varit omöjligt gentemot de oräkneliga kanoner, tanks och flygmaskiner som satts in emot oss.
Tyvärr har det storartade löfte om hjälp som västmakterna givit oss ej kunnat fullföljas genom att våra grannar av omsorg om eget hus förvägrat deras trupper rätt till genomfart.
Efter sexton veckors blodiga strider, utan vila dag eller natt, står i denna stund vår armé obesegrad mot en fiende som, de enorma förlusterna till trots, endast vuxit i antal. Vår hemmafront, där otaliga flygangrepp spritt död och fasa bland kvinnor och barn, har ej heller sviktat. Våra brända städer och i ruiner lagda byar långt bakom fronten, ja ända till våra gränser i väster äro ett talande bevis på vad detta folk fått utstå under de månader som gått.
Vårt öde är hårt, då vi nödgats utlämna åt en främmande ras med annan livsåskådning och andra moraliska värden land där vi under sekler med svett och möda brutit teg. Men vi skola taga hårda tag för att inom det som återstår skänka ett hem åt dem som blivit hemlösa och bättre existensvillkor åt alla. Och vi skola som förut vara färdiga att försvara det mindre fäderneslandet med samma beslutsamhet och kraft med vilka vi försvarat vårt odelade fosterland.
Vi ha det stolta medvetandet att ha en historisk mission som vi fortfarande fylla: att skydda den västerländska civilisationen, som sedan sekler varit vår arvedel. Vi veta också att vi till sista penningen ha betalat den skuld vilken vi stått till västerlandet.
//James
Ett stort tack för detta material går till Yleisradios Levande arkiv (Elävä arkisto) som är nationens minne. Ett enastående digitaliseringsprojekt, som är en viktig del av vårt kulturhistoriska arv.
Du kan följa del levande arkivet @elavaarkisto på Twitter och på Facebook-sidan Yle Elävä Arkisto.