Den kalla logiken bakom isen på Östersjön

Urspr. publicerad på engelska i BRE 6/2016 (19 dec 2016) med rubriken The icy logic of the Baltic Sea freeze.

Fokus Östersjön

Ryssland kommer bedömt att fortsätta stärka sin militära förmåga i Östersjöområdet, med syfte att själv utöva kontroll eller hindra sina motståndare från att kontrollera området. Insikten till hur Östersjön från ett ryskt perspektiv har förändrats är väsentlig, då man överväger risker av en militär eskalation i området och skapar nya mekanismer för en hållbar nedtrappning.

Ryssland har sedan 2007 påbörjat en omfattande modernisering av sina väpnade styrkor, deras utrustning och det militärindustriella komplexet. Denna reform och den förändrade säkerhets- och militärpolitiska inriktningen blev uppenbara i och med militärdoktrinen från 2010 samt programmet för att förnya och modernisera försvarsmaterielen fram till 2020 (läs mera om GPV 2020; se även Persson, Gudrun, et al. Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective 2016. FOI, Stockholm, 2016)

Uppdateringen av militärdoktrinen i december 2014, som alltså skedde efter ockupationen av Krimhalvön, antog en omvärldsbild av tävlan, kamp, konflikt och konfrontation. (se även KKrVA Handlingar och Tidskrift 1/2016, sid 8)

Typiskt för den aktuella utvecklingen i världen är ökad global tävling, spänning i växelverkan på olika nivåer hos nationer och områden, en kamp mellan olika värdesystem och utvecklingsmodeller, en globalt och regionalt ostabil politisk och ekonomisk utveckling, vilken har sin bakgrund i försämrade internationella relationer. En omfördelning av inflytande och makt till fördel för nya centrum för politisk och ekonomisk tillväxt och dragkraft pågår.

Rysk militärdoktrin 2014, 9. (Военная доктрина Российской Федерации. Källa: kremlin.ru). Översättning min egen.

Den nya ryska militärdoktrinen höjer samtliga krigsövningar i länder vars landområden eller territorialvatten avgränsar till Ryssland (eller dess allierade) till militära hot. Den tidigare doktrinen gjorde här en urskiljning mellan vanliga övningar och övningar som var provokativa, såsom t.ex. övningar där kärnvapeninsatser övades.

Från Sovjetunionen till Ryssland

Från ett ryskt perspektiv reflekterar dessa utvecklingar i politiken äntligen ett svar på den förändring i säkerhetsomgivningen som varit uppenbar i redan två decennier. Under det kalla kriget hade Sovjetunionen så gott som obestridd tillgång till Östersjön. Imperiets fall lämnade Ryssland med ett område, där kontrollen av (de geoekonomiska) flöden av varor, information och människor hade stulits från björnens tassar. Från att ha kunnat utöva kontroll och projicera styrka över hela Östersjökusten, så fick det nyfödda Ryssland, med undantaget av enklaven Kaliningrad, se sig undanskuffad till det bortersta hörnet av Finska viken, samtidigt som dess motståndare skapade nya stryppunkter (choke points).

En viktig faktor i återtagandet av handlingsfriheten är kontroll av sjö- och luftrum (inkl. rymden). Rysslands framskjutna gruppering av strategiska robotsystem samt ökat fokus på tillträdesförsvar och kontrollbestridande försvar (anti-access and area denial, A2/AD, mera om A2/AD på svenska här) ska ses mot denna bakgrund. Att strategiskt bombflyg igen dykt upp över Östersjön och övar kärnvapenangrepp är signaler på en vilja att förändra en säkerhetsbalans som i nuläget upplevs vara ofördelaktig. I syfte att kontrollera flödet av varor, information och människor fokuserar Ryssland nu sina väpnade styrkor på Östersjöområdet, i synnerhet de strategiska choke points som utgörs av Bält (danska sunden) och Gotland – åter beväpnat – samt den smala rännan Finska viken, som har blivit en inbrottspunkt till Östersjön för den ryska marinen och flygvapnet.

Dödläge för Sverige och Finland

De militärt icke-allierade östersjöstaterna Finland och Sverige är i ett moment-22 läge. Ökat militärt samarbete med NATO, i synnerhet inom inhämtning och utbyte av underättelser och annan information, operationer och förmågeutveckling, ökar riskpotentialen utan att i gengäld bidra med motsvarande och proportionella säkerhetsgarantier. Att däremot avstå från militärt samarbete, genom att bland annat upprätthålla eller öka ömsesidiga beroenden med Ryssland och göra ensidiga förklaringar om deeskalering och vidta därtill hörande militära åtgärder öppnar i sin tur länderna för rysk politisk och militär utpressning, då deras förmåga att hävda territoriell integritet minskar.

Finland och Sverige balanserar på linan på två olika sätt. ”Hand i hand” innebär att länderna gradvis och tillsammans ökar sitt försvarssamarbete i syfte att skapa gemensamma (balanserade, delade och kostnadseffektiva) operativa förmågor. I den suveräna approachen ingår länderna fördjupade försvarssamarbeten med de större NATO-medlemmarna. Säkerhetsomgivningen förändras och försämras dock snabbare än handlingarna hinner översättas till reell strategisk eller operativ effekt.

Ryssland, som antagit ett konfliktinriktad och konfrontativ (adverseriell) politik, kommer fortsatt att fokusera på Östersjön. NATOs militära insatser, som syftar till att stärka dess förmåga att projicera militär styrka till området, även om de är pyttesmå jämförda med ryska övningar och omgrupperingar i området, kommer att öka Rysslands engagemang att uppfylla sina militära reformer och moderniseringsprogram tidigare och snabbare än planerat.

Mekanismerna för avspänning återfinns inte i den militära domänen, om inte de icke-allierade Sverige och Finland gör snabba och tvära U-svängar i sina säkerhetspolitiker. Ekonomisk tillväxt, ökad handel, växelverkan med ömsesidiga fördelar som skapar inbördes beroende värdekedjor, är än i dag de viktigaste beståndsdelarna av fred, säkerhet och stabilitet i Östersjöområdet. Även om sanktioner är effektiva på kort sikt, så bryter de ned gynnsamma beroenden mellan Ryssland och väst och är på sikt skadliga för säkerheten i området, då de legitimerar den ryska konfrontativa världsbilden och skapar dödlägen för icke-allierade stater.

Konfliktlösning – ett uppriktigt ömsesidigt åtagande att öka ekonomisk stabilitet och ömsesidigt beroende kräver dock den skarpaste av U-svängarna i rysk politik. En sådan är inte tänkbar, då den ryska politiken och handlingarna, som med vapenmakt eller hot av vapenmakt strävar till att ensidigt återta en stormaktställning, från västerländskt håll generöst belönas med passivitet, tröghet i beslutsfattande och sävlighet i motåtgärder.

//James

Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.